Man kan vara glad att det mest finns vägar med asfaltering i Stockholm. Det gäller inte minst de som kör motorcykel och slipper oroa sig för att slira i grusen.
Eva skulle köra upp för MC-körkort om ett par dagar. Nu var det sista gången som hon övningskörde tillsammans med sin handledare på körskolan. Han ville vara säker på att hon övat på alla moment som skulle kunna komma att testas under uppkörningen. “Har du kört grusväg någon gång?”, frågade han.
Det hade hon naturligtvis inte gjort. Det fanns ju inte många vägar utan asfaltering i Stockholm. Nu tog han henne dock till ett sådant ställe. “Ingen krampaktigt grepp om styret. Knip ihop knäna om tanken. Det är så du håller balansen. Och kör inte för långsamt för då verkar du osäker.”
Eva var ändå rädd att motorcykeln skulle slira i gruset och välta. Hon körde så fort hon vågade, med hjärtat i halsgropen. När hon äntligen lyckats ta sig fram till asfalterad väg igen drog hon en lättnadens suck. Att köra på asfalt kändes hur enkelt som helst nu när hon fått prova på alternativet.
Innan uppkörningen bad hon en stilla bön att hon bara skulle behöva köra på vägar som var asfalterade. Hon hade tur – det blev så. Hon klarade också uppkörningen och fick sitt MC-körkort. Aldrig förr hade hon väl känt sig så tacksam gentemot de som sysslade med asfaltsläggning. Hon var verkligen glad att de flesta vägar i Stockholm hade asfalt.